Publicerad den Lämna en kommentar

Andlig krigföring och Kristuslikhet

Jag har idag fått en försändelse med den tredje svenska tryckningen av Francis Frangipanes bok ”De tre stridsfälten”. I USA är man säkert inne på 30:e tryckningen. Boken som första gången kom ut i slutet på 1980-talet måste anses vara en klassiker i ämnet ”andlig krigföring” och det epitetet till trots handlar inte boken om att jaga demoner utan att växa i Kristuslikhet. Målet för varje kristen är just att vi blir lika Jesus och det handlar inte om att förändra vår personlighet, den är unik för varje människa, utan en resning i karaktär och ande.

Frangipane talar om att ”överallt där mörker råder” kan djävulen fritt agera och det finns ett mörker att tala om men genom klok undervisning hjälper författaren oss att söka ljuset, Kristus och övervinna mörkret. Men det är inte bara demoner och ondska som är fiender i vår vandring med Gud. Vårt kött och våra begär hindrar oss. Återkommande skriver Frangipane: ”segern börjar med namnet Jesus på dina läppar, men den fullbordas inte förrän Jesu natur finns i ditt hjärta”. Detta är uppmuntrande men också uppfordrande. Vi vill så gärna söka den rätta bekännelsen, men förändringen måste sökas mycket djupare, i våra hjärtan.

Boken är lättläst men undervisningen är inte lättsmält. Efter andra genomläsningen ser man nya saker. Några år senare har boken på nytt något att ge och utmaningen är att ta den enkla friska tron och leva ut den i mitt liv. Lätt att läsa, svårt att leva! Vissa böcker är bättre än andra och vissa böcker är nyttigare och viktigare än andra. Detta är en god nyttighetsbok som jag haft på min ”10 bästa böcker som varje kristen borde läsa” i många år. Vill du ha näringsrik andlig kost så rekommenderas denna bok mycket varmt och jag har fått vittnesbörd från många människor om bokens betydelse också för dem.

Publicerad den Lämna en kommentar

Trosbekännelsernas brist

Har du någonsin tänkt på att de klassiska trosbekännelserna inte betonar Jesus liv särskilt starkt? I den apostoliska trosbekännelsen som kanske är den som oftast läses i kyrkan står det om Jesus:

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Jesus är Guds Son och vår Herre men betonas bara som född, dödad och uppstånden. När jag mötte Stuart Murray förra året var detta något han pekade på och det var upplysande. Varför är inte Jesus liv mer centralt i kyrkans bekännelse?

Detta kritiserade dock de s k radikala reformatorerna på 1500-talet och man tyckte inte att det räckta att tala om ”tron allena” eller Skriften allena” som är starka lutherska slagord. Man ansåg förvisso att tro är bra och Guds Ord likaså, men man betonade att vi måste följa Jesus. Det är i den andan och tanken som t ex greve Zinzendorfs ord: ”Lammet har segrat. Låt oss följa Lammet!” blivit kända.

Vill du reflektera mer över vad efterföljelse till Jesus verkligen innebär och vad det är att vara en kristen i en ”efterkristendomstid”, så rekommenderar jag boken ”Radikalt lärjungaskap” av Stuart. Boken hämtar upp tankegodset från dessa radikala reformatorer och begreppet ”Post Christendom” (efterkristendomstid) studeras mycket just nu. En mycket läsvärd och utmanande bok!