Har du någonsin tänkt på att de klassiska trosbekännelserna inte betonar Jesus liv särskilt starkt? I den apostoliska trosbekännelsen som kanske är den som oftast läses i kyrkan står det om Jesus:
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Jesus är Guds Son och vår Herre men betonas bara som född, dödad och uppstånden. När jag mötte Stuart Murray förra året var detta något han pekade på och det var upplysande. Varför är inte Jesus liv mer centralt i kyrkans bekännelse?
Detta kritiserade dock de s k radikala reformatorerna på 1500-talet och man tyckte inte att det räckta att tala om ”tron allena” eller Skriften allena” som är starka lutherska slagord. Man ansåg förvisso att tro är bra och Guds Ord likaså, men man betonade att vi måste följa Jesus. Det är i den andan och tanken som t ex greve Zinzendorfs ord: ”Lammet har segrat. Låt oss följa Lammet!” blivit kända.
Vill du reflektera mer över vad efterföljelse till Jesus verkligen innebär och vad det är att vara en kristen i en ”efterkristendomstid”, så rekommenderar jag boken ”Radikalt lärjungaskap” av Stuart. Boken hämtar upp tankegodset från dessa radikala reformatorer och begreppet ”Post Christendom” (efterkristendomstid) studeras mycket just nu. En mycket läsvärd och utmanande bok!